Om Pride

Om ossRFSL

Detta är en text om pride – om historia och nutid, och om vad pride egentligen handlar om. Den kan som kan fungera som en grund för arbete med nya pridefestivaler, som inspiration eller folkbildning.

Priderörelsen är en del av hbtqi*-rörelsen och fungerar som ett sätt att i en inramad form av festival jobba med bland annat:

  • möjligheten att vara stolt i sin sexualitet och könsidentitet
  • möjligheten att vara den en är på den plats en vill vara, om det så gäller bostadsort, arbetsplats, fritidsintresse eller utbildning
  • att lyfta hur mångfalden av sexualiteter och könsidentiteter är positivt och måste kunna rymmas i ett samhälle
  • att sexualitet och könsidentitet ska kunna ses som en viktig del av ens personlighet men också att det specifikt för hbtqi-personer behöver vara en viktigare del än för heterosexuella eller cis-personer
  • att frågan kring lika rättigheter oavsett könsidentitet eller sexualitet behöver lyftas i olika delar av samhället och att förändring behöver ske när lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter saknas
  • synliggörande av frågor kring specifikt hbtqi-personer liv, livsvillkor, rättigheter och behov
  • synliggörande av hur olika normer påverkar personer, att med ett intersektionellt perspektiv lyfta hur hbtqi-personer också kan drabbas av förtryck baserat på bakgrund, hudfärg, funktionsvariation, klass osv
  • synliggörande av de ojämlika strukturer som skapar förtryck mot hbtqi-personer och som försvårar att kunna leva ett bra liv
    Priderörelsen kan innehålla många frågor, som på olika sätt berör såväl orten som hbtqi-personer – det kan handla om idrott, föreningsliv, företagande, turism. Viktigt är att det finns hbtqi-personer genuint representerade i arrangörs- och genomförandeled så att det inte enbart blir ett arrangemang med ett ej förankrat utifrånperspektiv.
  • hbtqi står för homosexuella, bisexuella, transpersoner, queera, intersexuella och asexuella.

FLAGGAN

Regnbågsflaggan har använts i många sammanhang, och kommer i en mängd varianter: bland annat som en symbol för fredsrörelsen, den internationella kooperativa rörelsen, arvet från Inkariket, och mycket mer. Mest känd är den dock som symbol för hbtqi-rörelsen och regnbågsflaggan är också priderörelsens främsta symbol. Den står för mångfald, respekt, fred, tolerans, öppenhet och synliggörande. Färgerna i flaggan symboliserar mångfalden inom hbtqi-rörelsen och kan alltså visa på vikten av att lyfta lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för alla människor oavsett sexualitet, könsidentitet, könsuttryck, funktionsvariation, religion, geografi, ålder, klass, politisk tillhörighet, etnicitet, bakgrund, hudfärg, språk med mera.

Regnbågsflaggan inom hbtqi-rörelsen skapades i USA på 1970-talet av konstnären och aktivisten Gilbert Baker, uppmuntrad av politikern Harvey Milk. Fram till dess användes ofta den rosa och den svarta triangeln som symboler för hbtqi-rörelsen, som ett sätt att ta tillbaka dessa symboler från nazismens förtryck, men de båda ville ha en ny symbol, skapad av den egna rörelsen och befriad från minnet av förintelsen. Baker sa själv att ”Vi behövde någonting vackert. Någonting från oss”

Första gången flaggan visades offentligt var på San Francisco Pride 1978. Sedan dess har flaggan använts i prideparader över hela världen. Ursprungligen hade regnbågsflaggan åtta färger: rosa, röd, orange, gul, grön, turkos/indigo, blå, och violett. Men både indigo och rosa togs bort tidigt.

HISTORIA

I hbtqi-historien förekommer ordet Pride först som namnet på den Los Angeles-baserade radikala gayorganisationen Personal Rights in Defense and Education (med förkortningen PRIDE), grundad 1966. Organisationen är en del av den politiska gayrörelse som börjar växa fram under 1960-talet, och som utmanar den ”assimileringsstrategi” som präglat tidigare homosexuell organisering.

Stonewallupproret 1969 i New York är en viktig milstolpe i den politiska utvecklingen. Upproret, där queera, transpersoner, homo- och bisexuella slog tillbaka mot polisens razzia av baren Stonewall Inn, har kommit att markera startskottet för vår tids hbtqi-rörelse. På årsdagen av upproret den 28 juni 1970, anordnades prideparaden New York Pride. Sedan dess har flera städer startat minnesmanifestationer och pridefestivaler ibland under namnet Pride eller Christopher Street Day.

De första Pride-liknande demonstrationerna eller manifestationerna i Sverige anordnades två år efter Stonewallupproret. Det var föreningen Gay Power Club som den 15 maj 1971 i Örebro samlade ett femtontal personer under paroller såsom ”Kunskap raserar fördomar”, ”Objektiv sexualundervisning” och ”Sexuell jämlikhet”. Föreningen genomförde även demonstrationer i Uppsala och Stockholm under påföljande sommar, samtidigt som det i Danmark demonstrerades på initiativ av Bøssernes Befrielsesfront. ”Gay Liberation-rörelsen har nu nått Skandinavien”, konstaterade den svenska gaytidningen Revolt efteråt.

Det dröjde dock några år innan de svenska demonstrationerna fick större genomslag, men 1977 anordnades Frigörelsedagen i Stockholm, som 1979 blev Frigörelseveckan. Denna firades ända fram till evenemanget bytte skepnad och blev Stockholm Pride i samband med att Stockholm blev värd för Europride 1998.


PRIDEFESTIVALER SOM EN DEL AV HBTQI-RÖRELSEN

Hbtqi-rörelsen syns på många sätt – genom opinionsbildning och debatt, i skolinformationer och manifestationer, genom mötesplatser och konstprojekt och mycket mycket mer. Som en tydlig och inramad eller samlande manifestation för hbtqi-rörelsens grundfrågor genomförs en mängd pridefestivaler varje år.

Festivalerna kan ses som en liten men tydlig del av det omfattande arbete som görs inom hbtqi-rörelsen, där det som arbetas med året runt lyfts för en mer offentlig och bred manifestation.

Pridefestivaler kan bestå av ett program med föreläsningar, samtal, utställningar, debatter, mötesplatser och en parad eller manifestation av annat slag. I en del pridefestivaler är paraden den största och kanske viktigaste delen av programmet, ibland den enda offentliga programpunkten. Och i andra festivaler anordnas ingen parad utan sätter fokus på övriga programpunkter. Allt beror på lokala förutsättningar, vilja, målsättningar och behov.

Parader kan göras i form av karnevalsliknande tåg med till exempel musik och dans medan andra parader görs som stillastående manifestationer med ljuständning och tal, och ytterligare andra som mer lika demonstrationståg med plakat och budskap – ofta kombineras alla olika delar i olika block eller sektioner som står för eller representerar olika delar av hbtqi-rörelsen.

Några av världens största Pridefestivaler är Berlin Pride, San Francisco Pride samt Sydney Gay & Lesbian Mardi Gras. Under 2000-talet har Pride-parader arrangerats för första gången i en lång rad länder: bland annat sedan 2012 i Vietnam och Burma. Den enda festivalen i Mellanöstern är den i israeliska Tel Aviv. Försök gjorde att organisera den första festivalen i arabvärlden i Beirut år 2017, men festivalen ställdes in efter hot ifrån Libanons polis såväl som från islamister. I många länder möts arrangörer av pridefestivaler av såväl hot som våld, från både allmänhet, politiska organ, motdemonstranter och myndigheter. Hotet ser olika ut och har med såväl tid som geografi att göra, även pridefestivaler på platser där det finns en stark tradition av kamp för lika rättigheter möts av hot eller andra motstånd vilket kanske kan sammanfattas som att kampen inte är självklar ens idag och ens på platser där delar av kampen ses som vunnen. Arbetet för lika rättigheter behöver alltså ständigt upprätthållas, uppdateras och bevakas – varför pridefestivaler aldrig enbart är ett glatt firande i regnbågsfärger utan också innehåller politik och kamp.
Citat från författaren och aktivisten Khaled Alsmael: ”de pridefestivaler som arrangeras på de platser där det går fungerar som stärkande lokalt, men också som en inspiration och källa till kraft för de som inte kan eller får uppmärksamma sina rättigheter runtom i världen”


I Sverige genomfördes 33 pridefestivaler 2015, och 2017 var antalet mer än 60 st. 2018 arrangerades festivaler i bland annat Svenljunga, Göteborg, Mark, Mellerud, Borås, Östersund, Jönköping, Umeå, Falun, Motala, Pajala och på cirka 50 orter till.

RFSL Sjuhärad arrangerar och samarbetar kring flera pridefestivaler i Sjuhärad.

http://sjuharad.rfsl.se/verksamhet/pride/


Sammanställt av:

Stina Nilss, RFSL Sjuhärad.

Mars 2019

stina@sjuharad.rfsl.se 0702303653